Kärlek.

Att vara empatisk, omtänksam och kärleksfull är de finaste egenskaperna jag vet hos människor. Alla tre är ju egentligen bara andra ord för kärlek.

De visar att man ger något till någon annan, utan att kräva något i utbyte. Man ger av sig själv för att lyfta upp någon annan. Det är så vackert!

Har suttit och tittat på Svenska hjältar galan nu ikväll och efter bara några minuter satt jag här i soffan och grät. Jag grät för all osjälviskhet som finns, och över hur fina människor kan vara.

Man hör bara otäcka saker i medierna.

Det är krig, naturkatastrofer, ekonomisk kris, upplopp, förtryck, diktaturer, förföljelse, klimathot, tortyr, olyckor och mord. Ja, listan med orättvisor i världen är lång. Man orkar inte med det till slut. Man stänger av.

Det får en att tvivla på mänskligheten, är vi verkligen så här hemska mot varandra och mot vår jord?

Men i situationer som dessa behöver man tänka på de här människorna som i allt det hemska visar kärlek. Känslan kärlek är ju det finaste som finns.

Det är de osjälviska handlingarna som får jorden att gå runt. Det är vår egenskap att kunna känna kärlek, empati och omtänksamhet som gör oss speciella, som gör att man känner hopp för vår framtid.

När det kommer till en annan sorts kärlek, men ändå precis den samma, så har jag tänkt.

Kärlek till en partner, en pojkvän, flickvän, man eller hustru är ju ändå precis samma kärlek som jag beskrev ovan.

Men den här kan bli mer komplicerad, då man kan vara rädd att bli sårad på ett annat sätt.

I den här kärleken är det andra regler. Man ger sig själv till någon annan, och hoppas att den personen ger lika mycket tillbaka. Man tar omsorgsfullt hand om den andra och hoppas av hela sitt hjärta att den andra ska göra likadant. Man vill inte sluta ensam.

Kärleken kan växa sig så otroligt stark om man tar hand om varandra.

Att ta hand om sin partner i ett förhållande tror jag också har med de här tre kärleksorden att göra. Empati. Kärleksfullhet. Omtänksamhet.

Visar man detta så kan man bekräfta varandra och ta hand om varandra på ett bra sätt.

Det är ju trots det de handlar om. Är man i ett förhållande så är det för att man vill vara med någon. Man vill ha sällskap i livet. Man vill ha stöd och kärlek. Kamratskap och närhet. Av just den här personen. Den viktigaste. Den finaste man vet.

Men just den här ge-delen av ett förhållande kan vara så otroligt läskigt.

Risken att bli sårad är så närvarande. Man ge hela sig själv. Inga skyddsnät.

Du är bara du. Du är allt du kan ge till någon, det värdefullaste du har. Det finns ju bara en av dig. Du har bara ett liv. Du ger värdefull tid i ditt liv till någon annan.

Ett nej då kan få dig att falla ihop. Brytas ner i småbitar. Försvinna ner i ett mörker. Det kan få dig att tvivla på dig själv.

Fina du!

Men om man tänker efter. Vad gör man helst?

Går runt och tänker ”tänk om?” och inte vågar satsa allt och missar kärlek?

Eller tar en ordentlig sats, sväljer en gång, blundar och hoppar ut i ovissheten för att kanske hitta en famn som fångar dig?

Åh, svaret är ju så självklart. Man ska glömma rädslan. Man ska ge allt man har, blod, svett och tårar. Kämpa sig blodig för kärlek och den där känslan av att var något för någon. Att vara allt för någon.

Okej, men då säger vi så?

Vi hoppar. På 3?!

1, 2, 3.. !