Breaking down

Jag har ett problem!
Ett stort, och det verkar som att ingen annan pratar om det här. Men jag misstänker en epidemi bland tjejer och killar där ute i höst.

I lördags såg jag Breaking dawn, part 2. Jag hade sett fram emot den jätte mycket. Jag har ju läst alla böcker (på engelska) och så vidare, ja ni förstår jag är lite Twillight-nördig.

Men i alla fall. Jag hade hört andra säga att den "- var såå bra" osv.
Jag tyckte också det (klämde till och med ut en tår eller två i biosalongen, true story).
Men, ett stort MEN...

Ingen annan verkar ha hamnat i samma jobbiga situation som jag (men jag misstänker att det är flera där ute!). Jag kom ur biosalongen och var ledsen. Inte för att Twillight-serien är slut utan för att Bella och Edwards kärlek i filmerna är så rackarns fin. Så ren, oändlig och utan några som helst tvivel!
Va fan är det om!
 

Jag vill ju ha det som dom har! Jag förtjänar väl också en sån kärlek, en partner som älskar en utan några tvivel och som skulle göra vad som helst för mig.
 
Helst ska denne andra avguda mig, tycka att jag är den vackraste varelse som har gått på denna jord och se på mig med stora ögon varje gång vi ses ("åh, nämen gud så fin hon är, jag är så lycklig" lite den reaktionen varje gång liksom).
Jag är lite deppig efter filmen. Det ska medges. Men frågan är hur mycket av den kärleken som går att uppnå i verkligheten, på riktigt liksom. Borde man vara deppig eller är man bara löjlig som faller för det och tror att man kan ha det så i ett förhållande?

Svåra frågor, svåra svar...

Ta inte det här fel. Jag har en bra relation och så, det handlar inte om det.
Men i en verklig relation bråkar man om disken, man tjatar om strumpor på golvet, man har en vardag helt enkelt. Man tar varandra lite för givet. Bella och Edward har inte det. Dom lever i ett rosa dis av kärlek till varandra hela tiden!

Men åh! Jag kan ju inte lämna M för Edward liksom! 

Men jag önskar att alla kunde få en sån film-kärlek. Alla förtjänar det.
Men sen är det bara att inse faktum, film-kärleken tar slut efter ett tag, och då har man en vardag med strumpor på golvet och diskhögar i köket framför sig.

Enjoy!


Men här ska ni få ett smakprov ur den fina filmmusiken från Breaking dawn, part 2. (Som gör mej gråtfärdig av samma anledning som jag skrivit ovan)
 
Första versen ur A Thousand years part 2- Christina Perri
 
"The day we met,
Frozen I held my breath
Right from the start
I knew that I'd found a home for my heart...
...beats fast
Colors and promises
How to be brave?
How can I love when I'm afraid to fall
But watching you stand alone?
All of my doubt suddenly goes away somehow"
 
Christina Perri – A Thousand Years - feat. Steve Kazee [Part 2]

15 november 2012

I morgon har jag tenta, i något så tråkigt som Vetenskaplighet. Är en kurs på 1,5 poäng, alltså en vecka. Det är en kurs vi måste gå och få godkänt i för att få göra examensarbetet i vår.
Jag har varit på 1 av 3 föreläsningar i kursen den här veckan. Om nu ska jag alltså plugga till det här. Det är så omotiverat. Det är inte ens relevanta grejer vi ska lära sig, det är bara onödigt ont som måste göras.

Idag hade vi seminarium på engelska. Igår var jag så skraj för att snacka på engelska att jag och M körde Engelsk-afton här hemma. Vi pratade alltså bara engelska. Och det lät från min sida riktigt dåligt. Och idag på seminariet lät det ju inte så mycket bättre men jag kände mig lite vanare med att uttrycka mig, även om det inte lät så bra. Det är ett steg i rätt riktning iaf.

Döper denna till "I'm with stupid", haha.

Tankar innan tentan


Nu är en ny kursperiod här, igen! Man hinner knappt fatta att det är slut innan man dyker ner i en ny kurs.
I går hade vi introduktion inför den nya kursen, en avancerad kurs! Det är första gången jag läser en och det ska bli spännande att se hur man står sig bland alla duktiga människor som läser master istället för kandidat som lilla jag ännu håller på med. Den största skillnaden mot mina vanliga kurser är att kursen hålls på engelska och att vi har massor med internationella studenter i klassen.

Men som sagt, man hinner knappt klart med den gamla kursen innan man slängs in i nästa. Jag har till exempel tenta på miljöskyddsjuridiken i morgon. Förra veckan var jag stressad över den, men den här veckan har jag liksom hamnat i något mystiskt tillstånd utan stress (hittills iaf). Idag, dagen innan tentan alltså, var jag i skolan och lyssnade på föreläsningar av forskare halva dagen, man kan ju tänka sig att man blir lite stressad och åker hem och råpluggar sen, men icke! Jag kom hem och åt lite sen har jag slumrat lite och nu har jag suttit och blädrat i miljöbalken en stund - och ingen stress! Jag vet inte om det är bra eller dåligt det kan bara morgondagen visa. Men hittills gillar jag det här nya.

Tentan i morgon slutar 19 sen ska jag hem och packa, för på torsdag morgon ska vi iväg på exkursion med nya kursen. Här är det ingen rast och vila! Men ska bli kul, dock läskigt att prata engelska i 1,5 dygn när man inte är van. Men skam den som ger sig!

Sen när jag är tillbaka på fredag kväll så har jag en helg tillsammans med mamma och ellinor framför mig!