Damn proud!




Jag är tillbaka från vårruset! Och jag lever än!
Jag hade glömt hur roligt det är att springa, var för länge sedan. Bra att jag har spridit ut min motion till en gång per år, haha! Nej, riktigt så illa är det inte riktigt. Men det känns så.

Trodde inte jag skulle orkar ha en så hög takt, var liksom inställd på att gå de 5 kilometrarna. men vid straten lovade jag mamma (som är värsta duracell-kaninen) att jag skulle jogga i början och se hur långt det räcker.
Slutade med att jag slog tiden från förra året!
Jag gick väldigt lite, mest för att snyta mej och dylikt. Shit, man blir ju imponerad av sin kropp som kommer ihåg hur man gör när man springer såhär.


Nu ska jag duscha och slockna lite på soffan, fast jag är inte trött i och för sej. Jag ska stretcha det är i alla fall något som är säkert!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback