Det här med perspektiv.

Smaka på ordet: Per-spektiv.


Ibland måste man ha just perspektiv på saker man gör, sätta sig lite utanför och kika in på vad man egentligen sysslar med. Då brukar det kännas lite bättre. Oftast.

För just i situationens hetta, ja då känns det som att jorden ska gå under. Gräset under ens fötter slits bort som av en spökhand och jorden bullrar till och ett stort hål uppenbarar sig. Vad händer där nere i det svarta hålet? Ja, det vet man inte. Då får man panik.

Så känns det om man inte får perspektiv på saker och ting ibland.

Men ibland behöver man få lite panik. Känna äkta känslor ta steget över tröskeln och flyta fram i ögonen. Släppa taget lite och bara känna det som känns. Lätta på trycket liksom, känslorna man inte ska visa, som man inte borde släppa fram. Man är väl inget barn, man har ju lärt sig att barn skriker och gråter när de är ledsna. Vuxna tar ett djupt andetag och tänker på något annat.

Men det känns bra efter att man har släppt fram barnet lite, låtit det gråta en skvätt. Känns det bra efter att man har gömt undan den där känslan som ville fram? Not so much.


Ja, det var det jag ville få ur mitt lilla hjärta. Mitt barnhjärta.