Jag kan ibland ha sånt rysligt humör precis när jag har vaknat. Det blir inte bättre av att jag är envis heller.

Ett exempel..

Jag somnade precis efter att jag och M hade ätit oss runda och mätta på kvällmat och sett några avsnitt Vänner. Jag däckade och sov som en lite säck i soffan. Jag vaknar kanske 50 minuter senare och är sådär halvvaken. Det enda jag kan tänka på är att jag måste gå och lägga mej i sängen. Det ser mörkt ut när jag ser ut. Jag får lite ångest efter som jag vet att jag borde gå och duscha men vet oxå att hamnar jag i duschen så blir jag pigg, och jag VILL BARA SOVA!

När jag står som bäst och grymtar och försöker ta på mej sovkläderna så frågar M lite försiktigt vad jag ska göra. "Sova, såklart!" får han ur en surmulen och trött Boel.
"Men vi skulle ju ut och gå ju.." säger han då och jag blänger säkert surt på honom och säger något i stil med " JAG SKA SOVA! Jag är TRÖTT".

" Men klockan är ju bara åtta!" Försöker han med, och jag VET ju att klockan måste va mer, så trött som jag är. Han försöker bara luras.

Han försöker klä på mej kläder så att vi kan gå ut och jag är så trött att jag inte orkar treta emot riktigt.

Sen får jag strykan att stå upp och kommer in i köket, och dra mej trissor. Klockan är ÅTTA!

M som har skrattat åt mitt försök att gå och lägga mej i ungefär en kvart.


Då känner man sej rätt så korkad. Jag som var säker på att klockan var runt halv tolv. Och här har jag grymtat och försökt bädda upp sängen utan att öppna ögonen, så jag bara behöver glida ner under täcken och sen fortsätta sova gott.


Och..ja ... det här hände nu ikväll. Nu är jag tillbaka från promenaden och förstår det roliga i mitt beteende.


Något liknande hände en morgon när M skulle på match och skulle åta flyg dit. Han ringer och väcker mej och jiddrar något om att han måste ha sitt legg (som han såklart har glömt hemma) för att komma på flyget. Min hjärna kopplade att jag var tvungen att gå upp ur den varma sängen och hitta det. Men min hjärna och det jag gör kopplar liksom fel på vägen så jag kommer ihåg att jag blir sur och tycker han är väldigt egoistisk (ska JAG gå ur sängen för att HAN har glömt något är ju helt sjukt tycker jag då) så jag blir sur och lägger på. Ungefär en halv sekund senare fattar jag vad jag har gjort och springer runt lägenheten och letar efter legget som en galning.

Känns som att man borde vänta 5 minuter innan man ska prata med mej efter att jag har vaknat. Jag är lite läskig. Jag blir rädd för mej själv. Haha.



Men annars är jag en morgonmänniska!