Jag säger inte hej då

Idag är min vän Evelinas sista dag på gotland innan hon reser bort till Norge. Vi har fikat och pratat en massa som vi brukar göra när vi ses. Men idag var det något annorlunda, i luften hänger det där som måste komma fram någon gång - hej då'et. Men jag vägrar. Jag säger inte hej då! Evelina är min bästa vän och jag säger inte hej då, jag säger vi ses. För det kommer vi göra.

Vi kommer inte att höras varje dag, vi kommer inte ses så ofta. Men är det något så vet jag att hon finns där, nu är skillnaden bara att det är lite längre avstånd. Men hon är bara ett samtal eller mail bort. Detsamma med mej, jag finns där för henne.

Min syn på henne kommer vara den samma, bästa vän. Det är när man har sagt hej då och lovar varandra att hålla kontakten som den synen oftast förändras. När man märker att det är lättare sagt än gjort.

Jag kommer att sakna dej, Evelina!
Men vi ses!

(Jag lovade mej själv att inte gråta,)



Det känns lite som att jag sitter i ett väntrum. Väntrummet heter gotland just nu. Och sysselsättningen är att klara av att leva tills det riktiga, tryggare livet börjar. Det livet jag menar då är det som börjar då man har pluggat färdigt. Och har den tryggheten, att kunna få kloka jobb. Vilket ju faktiskt är omöjligt på den här ön.

Det känns så här för att jag kan inte stadga mej, jag kan inte bygga bo så att säga. Jag kan inte planera år i förväg, för jag kommer inte vara här, jag vet inte var livet leder mej. Men en sak vet jag. Det är att jag måste plugga eller komma på vad jag vill göra med mitt liv, och det göra jag inte här.

I väntrummet ser jag fler och fler samlas. Det är tjejer i min ålder och yngre som ploppar upp med stora magar, graviditet kallas det visst säger någon. Dom är fast i väntrummet med mej. Jag ser så många, och dom blir fler och fler i det här väntrummet. Jag tycker det är lite sorgset.

När jag gick på gymnasiet såg jag det som en självklarhet att alla skulle plugga vidare, och bli något. Jag skulle också plugga, ja till något. Något bra som jag skulle trivas med. Men ju längre tiden går så känns det som att jag kommer längre och längre från den självklarheten, det blir större och större risk att jag fastnar på ett ICA eller Konsum någonstans. Det skrämmer skiten ur mej.

Men det är så, ju längre tid jag tillbringar i väntrummet ju större är risken att jag känner mej hemma där och börjar vänja mej och känner att universitet är ju onödigt. Jag fastnar i slummen, som idag visade sig för mej som McDonalds. Jag satt där och mina tårar började rinna. Jag sitter i väntrummet. Jag såg magarna som ploppade upp och andra som väntar med mej. Det ända som kunde göra mej gladare var tanken på att jag inte sitter fast, jag kommer att plugga och bli något, jag kommer lämna väntrummet.

När jag gör det så kommer jag ta ett papper och skriva något på anslagstavlan, det kommer va något väluttänkt som ger hopp till dom andra, det kommer vara :
Ge inte upp!



Cyklade bort
till  Rävhagen och såg den första kvalmatchen mellan FG/KIK och IFK. Mitt lag vann med 4-1, två riktigt fina mål av Lina och ett super snyggt av Linnéa. Det fjärde så jag tyvärr inte, men det var en straff.


På lördag spelas den andra, jag håller tummarna.


Kommentarer
Postat av: Din vän

ååh boel... jag som lovade mig själv att inte gråta.. nu gråter jag så tårarna sprutar! Du är min allra bästa vän gumman!!! TÄNKER VERKLIGEN INTE TAPPA KONTAKTEN! Det är som du säger, vi säger inte hejdå... utan vi ses :) Kommer sakna dig enormt!

Från en stor plats i mitt hjärta, där du finns! KRAMAR

Postat av: Emma

Visst är det kul med kval när man har ett val :D

2008-10-09 @ 21:19:14
URL: http://emiemma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback