Tears in heaven

Igår grät jag.

Jag skulle hjälpa till att arbeta i caféet i det stora cirkustältet på riks lägret. Jag blev kommenderad att hjälpa till i "köket", det vill säga göra toast och våfflor hela kvällen.
Klockan 20.30 började Hassela teaterns föreställning och man hade inte så mycket att göra så då passade man på att se lite. Jag har ju sett den förut med skolan men tycker att den är så bra så såg den i alla fall.
När de började sjunga så fick jag rysningar över hela kroppen. Alla små hårstrån stod upp, det var så mäktigt. Alla var tysta.
Sen började en blond kille sjunga Tears in heaven och då var det ruskigt vad rysningar det kom.

Min älskade lillasyster skyndade sej bort mot mej och hon hade tårar i ögonen. Låten var ju nästan för bra. Jag kände bara hur tårarna började komma ur mina ögon med. Dom rann som vara små floder.

Det var inte bara vi som grät. En tjej lite äldre än mej kom och hämtade papper för att torka tårarna. En hel familj såg det ut som stod och snyftade, mest en liten kille i familjen.

Det slog mej att jag är numera en sån som har något att gråta över när sorgliga låtar som denna spelas. Jag tillhör den skaran. Det är något nytt. Det är kanske inte någon större händelse att jag har en anledning men jag har aldrig tänkt mej som en sån som kan gråta så. Jag har tillhört den skaran som har stått och sett någon annan gråta och undrat varför, och själv inte påverkats på något större sätt.

Men jag grät, och Ellinor grät. Jag fick vara den som tröstade.

Vi tänkte på Jimmy. Ellinors klasskompis från lekis till högstadiet. Han som var där, man såg honom varje dag. Han var väldigt snäll. Han hade kanske inte världens största kompisgrupp men det var inget jag tänkte på. Jag var ju ett år äldre. Var ju upptagen med annat. Kände honom inte så väl. Men han var där, man förväntade sej att han skulle växa upp, skaffa sej massor med flickvänner och få nya kompisar på gymnasiet, precis som alla andra.

Men det blev inte så. Han slutade andas för några år sedan.
Jag vet inte varför han inte orkade. Nu önskar man att man sett, vetat om det. Så man kunde ha gjort något.
Dumt att tänka så, spelar ju ingen roll nu.
Men man tänker så i alla fall.

Vi grät igår. Vi grät för att Jimmy inte finns längre.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback