Jag är helt borta i huvet. Vill bara sova, och klockan är bara..eh...inte så mycket än.
Jag behöver ännu plugga, har planerat pt hela kvällen eller de andra i mitt lag har planerat. Jag tycker att det är rätt så svårt att vara med och planera eftersom att jag inte har varit med om pt förut. Så känner lite som att jag bara hänger med liksom.
Så på lördag morgon bär det av till Sthlm. Frågade min far för en stund sen om han kunde skjutsa..han svarade typ med en fnysning. Jag kände mej lite lättade då, inte för att jag inte vill att han ska skjutsa men om han inte skjutsar så slipper jag åka. Och vill jag verkligen dit?
Det är en så bra fråga att jag ska klura lite på det.

Varje dag jag kommer hem så slänger jag mej ner framför datorn. Inte för att jag har någon speciell att skriva till eller för att jag måste plugga något speciellt. Nä, jag väntar!
Hur fånigt är inte det?!
Ska sluta. Svårt men jag kan det! Hoppet lever ju kvar även om jag inte tänker på det.
Men tidsbristen då? Ska inte tänka så...

Cornelia ringde förut och hade krissamtal med mej. Mycket snackande och jag hoppas att hon blev glad över mina råd. Jag tror att de var de rätta att ge i alla fall.

I morgon ska jag ha diskussion i skolan (har inte pluggat!), packa till Sthlm x2 och hjälpa cornelia lite. Jag vill bara sova just nu. Känner att helgen kommer att bli så rackarns lång, och inte på ett bra sätt.
Men känner jag att det inte håller så har jag ju min mobil. Så kan jag nå någon trevlig person.
Önskar bara att jag kunde nå den personen jag vill.
Men visst ja, inte tänka så...

can I wish for a miracle?