I wish that I could carry her

Vet ni vad jag har kommit fram till?

 

Jag brukar vara stolt över att jag känner med andra människor och över att jag känner så stark empati vilket gör att jag kan förstå hur andra känner. Detta har jag länge sett som en positiv egenskap.

Med detta tillkommer egenskapen att det svarta och vita i livet blir förvandlat till en gråskala som är svår att tyda. Den gråskalan måste vändas och vridas på många gånger och kompromisser måste skapas för att man ska komma fram till någonting.

 

Jag talade precis med min storasyster i telefon och i samtalet så förklarade jag att det kunde ju ses från ett annat håll också, det vi pratade om alltså. Hon sa då något om att jag var så vuxen.

Det var då jag började känna något annat än stolthet, det är så otroligt ansträngande att hela tiden ändra sin ståndpunkt och sin synvinkel för andras skull. Det slutar nämligen ofta med att jag lämnar min ståndpunkt och så står jag där och ber om ursäkt för hur jag tyckt.

Fast jag anser att jag har rätt. För jag vill inte förstora eller vara till skada.

Gräl slutar alltså ofta med att jag ber om ursäkt, fast jag inte var orsaken till grälet.

Min vän Emilie är tvärtemot mej här. Hon är stenhård. Jag borde verkligen lära mej av henne.

Hon bestämmer sej och låter ingen kliva på henne. Hon är en tyrann i mina ögon. När hon berättar om när hon hamnar i sådana situationer där hon måste försvara vad hon tycker eller hålla vid sin synpunkt så sitter jag bredvid och ryser av bara tanken på att kunna göra likadant. En skräck-förtjusning.

 

Jag brukar tänka att jag inte vågar hålla fast för jag är rädd att det ska skada vår relation, och det är väl ingen stor grej egentligen som har startat konversationen från början, så är det värt det? Mitt svar är alltid nej.

 

Men varje gång jag ger upp och ber om ursäkt så känner jag en klump i halsen. Jag känner en liten sorg i mitt bröst. Jag ger upp mej en liten, liten bit i taget.

Jag skriver inte det här för att jag har ändrat på detta. Jag skriver detta för att jag äntligen har omformat mina känslor till ord.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback