Idag smäller det. Det är the D-day. Idag samlas alla kära människor och försöker uttrycka sej genom små lappar, choklad och massa halvvissna blommor köpta på Coop. Är man inte omtyckt så är det kört, då är det bara att barrikera sej i sitt rum med tonvis av täcken som dämpar ljudet av läppar som möts. Det går inte att lyssna på radio, se på tv eller gå ut, nej då ser man ulliga hjärtan, hör celine dion sjunga om kärlek i Titanic och ser massor med par. Kort och gott idag är det alla hjärtans dag.

När jag gick upp och kollade ut så blev jag glad, sol sol sol, en härlig dag. Sen gick man ner helt ovisst och skulle äta frukost. Och när jag sitter beväpnad med en mugg varm O'boy och två rostade mackor så ser jag på tidningen, den 14:e februari. Hade helt glömt bort det. Igår visste jag men när man vaknar upp så är man på en ny sida liksom, behöver inte tänka på gårdagen, så jag hade inte ens tänkt på det. Så i brist på annat börjar jag läsa de sidorna där massa människor har skickat sms in till tidningen och skriver om vem de älskar. När jag hade läst en spalt med massor med "åh, du är så söt", "älskar dej snuttefjutten" och "mommo och moffa älskar sina barnbarn" (en mormor som skriver sms, känns lika fel som sylt på en semla istället för grädde) så var jag halvt om halvt påväg upp till mitt rum för att begrav mej i täcken. Sen slog det mej att jag har faktiskt någon i år. Men den där vanan att undvika den här dagen sitter ännu i. Risken att man ska bli överraskad med något romantiskt är ändå rätt så pytteliten, så undertiden som alla andra puttenuttar sej så ska jag gratulera dom och lägga mej i mitt rum med alla täcken jag kan hitta i huset och lyssna på p3.

Annica fyller år idag i alla fall. Så grattis till min vän långt borta i Karlstad.


Kisses!